Jag är så otroligt less på folk som bara ger upp. Jag trodde att vi skulle göra det här tillsammans. Visst jag förstår dig, men ändå. Det är som vanligt det blir jag som står ensam tillslut. Är det bara jag som är nog stark av att klara av det? Jag vill inte vara den enda, jag vill inte vara ensam.
Du tror du sviker. Men det gör du inte. Men jag förstår inte varför du dolt det för mig så otroligt länge. Att du skrattat och kollat mig i ögonen utan att ha känt skam, över att du gjort så jag trott att det skulle vara i 2,5 år till. Men några saker börjar gå upp för mig nu.
Jag är både arg och besviken på dig. varför stog du inte ut? Varför kom du hit från första början?! Det känns så otroligt dumt. Att jag ska sitta och tycka synd om mig själv när det egentligen är dig det är synd om. Att du inte ens klarade ett år. Fyfan du fattar inte vad du kastat bort. Vi kommer aldrig att vara så nära som vi är nu, vi kommer att glida ifrån varandra. Och det kommer att bli som förut, att det enda vi gör är att hälsa på varandra när vi går förbi varann. Du är verkligen en av dom som jag vill behålla. Men jag är inte så säker på att det kommer att bli så. Jag vill försöka, men är det någon idé? Och alla plander vi hade planerat, ska vi bara skita i allt nu? Off jobbigt..
Nu är det upp till mig om jag klarar de här åren som är kvar. Om jag verkligen klarar att vara så jävla ensam som man kan vara. Det är min enda svaghet. Men jag ska inte ge upp i första taget heller. Jag ska kämpa tills jag absolut inte orkar mer. Du får göra vad fan du vill, men jag tänker iaf göra något med mitt liv. Eftersom att det här är något av det viktigaste man gör i livet.
Hoppas du är nöjd nu.
